Tågstationsklockor har kultstatus
Tågstationens klocka
Alla känner till det där ögonblicket... man skyndar sig till plattformen och kastar en sista blick på den stora tågstationsklockan. Hinner jag? Är jag för sen? Ofta verkar sekunderna flyga... och i andra ögonblick står de stilla.
Tågstationsklockor är kult. Och med dem det magiska ögonblicket när sekundvisaren når tolv. För exakt då vilar allt i magiska en och en halv sekund innan visaren fortsätter och minutvisaren hoppar fram en minut.
SBB:s tågstationsklocka utvecklades och designades 1944 av Hans Hilfiker och har sedan dess funnits på alla tågstationer i Schweiz. För att eliminera ojämnheter i gången mellan de olika klockorna på stationen uppstod idén om gemensam synkronisering när en minut hade förflutit. Tågstationsklockan går därför en minut på 58,5 sekunder och pausar sedan kort. Den synkroniserades då via telefonnätet och att den stannade garanterades genom att en stift hakade i och höll visarna stilla. För att korrigera de små ojämnheterna under den löpande minuten skapades också designen med den stora, röda visaren. En annan aspekt för visarens form och färg var god synlighet dag och natt. Från den stunden har designen hänfört med sin egen charm: klassisk, tydlig, sober och med en röd visare som numera är kult.
Genom samarbetet mellan SBB och företaget Mondaine har denna bit schweizisk design funnits som armbandsur sedan 1986. Hilfiker betonade värdet av att skämt och humor spelar en roll i våra liv, och att de ofta utgör grunden för nya idéer. Så uppstod idén att låta tågstationsklockan vandra till handleden, mer som ett skämt. Designern Erwi Bernheim och hans söner letade efter en ny klocka. Av en slump kombinerade de ett enkelt urverk med ett papper där en urtavla syntes. Plötsligt var det tydligt: Det ser ut som SBB:s tågstationsklocka på armen! Tågstationsklockan fick därmed en andra karriär, den här gången inte på taket av stationen eller vid spåren.
